Vecka 3 - " Bryt ihop"

Nu går vi in i v 3 med 3 barn och nu börjar vi så sakterliga komma in i nån slags rutin. "J" går upp med "I" om morgnarna och kör henne till skolan. Jag, "lilla I" och "E" sover vidare 1 timme till. "Lilla I" sover från 23-06 med nåt matstopp. Vid 06 blir det blöjbyte och mat. Sen somnar hon om igen och då hinner jag precis väcka "J" och "I" innan jag lägger mig igen. Eftersom "E" inte är en morgonpigg kille är det rätt skönt att låta honom sova till 7.30 och kunna ta en lugn stund med honom sen, liksom "I" får en skön stund med sin pappa på morgonen.

Det är inte bara rutiner som verkar falla på plats. Orken att kliva upp och komma igång om dagarna börjar också kicka in. Fler promenader med vagnen och igår var jag och "E" ute och byggde koja medan "lilla I" sov i vagnen ute i över 1 timme.Vi börjar sakta hitta en ny vardag.

Men nu kommer även lite reaktioner från de stora barnen på omställningen. För en omställning är det ju, såklart, att bli en till i familjen. Det är det ju för oss vuxna med och igår kväll var ett praktexempel på det. "

Lilla I" är oftast snäll, men hon kan skrika när hon känner för det. Igår skrek hon till och från i 2 timmar, mitt i läggningen av "E" och "I". Jag var själv hemma och skulle på nåt sätt lyckas lägga dom samtidigt som "lilla I" bara ville bli buren på och var kvällsilsk! "I" är ju enkel på det sättet, jag förklarade läget för henne och hon fick helt enkelt lägga sig själv. Hon läste bok för sig själv i sin säng och slog på saga själv. Jätteskönt! Men "E" var jätteledsen över att jag inte kunde ligga bredvid honom och gosa som jag/vi brukar göra. Istället var jag tvungen att bära runt på lilltjejen som bara skrek och skrek. Och eftersom hon skrek så kunde jag inte vagga runt henne inne i "E":s rum, utan var tvungen att gå ut så att han skulle kunna somna. "E" brukar inte somna själv (nåt som det börjar bli läge för nu) och han ville att "lilla I" skulle vara inne hos honom, vilket inte gick allas. Såg han grät och grät, samtidigt som "lilla I" skrek och skrek. Hmmm...då kändes det lite rörigt måste jag säga. Och jag kände mig ledsen över att inte kunna vara med "E"... Känslan av otillräcklighet.

Han grät sig själv till sömns även fast jag försökte stå fullt synlig utanför hans dörr och vagga på "lilla I". Han bet jättemycket på sina naglar, han gör det när han blir ängslig. Plus att han har brutit ihop flera ggr de senaste dagarna. Så nån form av reaktion på omställningen är det nog. "

I" har även hon reagerat genom att tycka att vi bara är med "lilla I". Hon har också varit lite känslig och svajjig i sitt humör. Men de tar inte ut nåt på  lillsyrran, utan de är fortsatt jättefina med henne. Och trots kaoset igår kväll med "E" så skulle han ändå ligga bredvid henne imorse och gosa och han passade henne i vaggan imorse, läste bok för henne och spelade på hennes speldosa medan hon sov. Jag fick inte vara där, han bad mig gå! Så han är ju väldigt förtjust i henne. Men nån form av reaktion börjar komma från båda storingbarnen. Fullt normalt. Vi ska ju alla finna oss i allt det nya.

Ikväll ska "J" ta lilltjejen så att jag kan lägga "E" i lugn och ro:) 

Varm choklad på bron i det vackra vädret

"Lilla I" tränar på att sova i sin vagga. Hon är även bättre på att ta nappen.

Vi bygger koja. Katterna håller oss sällskap.