Äntligen, och då menar jag ÄNTLIGEN är det över!! I 2 veckors tid har
jag trott att det har varit dags. Man brukar ju säga att 3:an är en
luring och i vårt fall så kan man nog hålla med om det. Förvärkar så
onda att det varit i klass med förlossningsvärkar (jag har tom. kunnat
klocka dom med 10 minuters mellanrum), den berömda slemproppen gick för 2
veckor sedan (den har gått 2 dagar innan de andra 2 barnen kommit) och
jag fick megaont, men sen - inget! Jätterisig i magen, högre blodtryck -
ALLA tecken fanns där men ingen bebba kom!!! Så när jag i fredags - på
BF och tillika "E":s födelsedag - vaknade med mensvärk, kraftigt tryck
nedåt, risig i magen mm så tog varken jag eller "J" det på allvar. Vi
mest skrattade åt det hela när jag sa "men nu kanske det är på gång?".
Kl
22 på kvällen och hela natten mot lördagen hade jag värkar med 10 min
mellanrum. Men om det var riktiga värkar eller bara fler förvärkar det
kunde jag inte avgöra, eftersom förvärkarna som sagt hade känts likadant
och varit regelbundna de med. Jag sov 1 timme på natten och 3 timmar på
morgonen medan barnen kollade på "bolli".
På morgonen
stannade allt av lite, men kom igång efter någon timme igen med 10 min
mellanrum. Vid lunchtid var de nere i 5 min mellan men gjorde
fortfarande ok-ont. Men när det sedan började göra ordentligt ont runt
16-tiden ringde vi hit min far. Han skulle vara här strax efter 17.
Jag
tänkte ta en dusch i väntan på min far och att vi sedan skulle åka in
på en koll åtminstone. Med lite tur tänkte jag att vi nog skulle slippa
bli hemskickade. Det har ju varit så väldigt långdraget med de andra 2.
Men så fort jag stod upp så kom det värkar på löpande band som gjorde
attans så ont! Så jag la mig på sängen. Jag hann inte ligga där länge
innan jag kände att vi måste åka nu! Jag ropade på "J" som började klä
barnen. Pappa fick möta oss vid "ackis" istället. Och när jag gick för
att kissa var det som om någonting brast - vattnet gick! Det har det
aldrig gjort tidigare.
Ut till bilen - värk - ned på
knä medan barnen bekymrat undrade vad jag höll på med ;) Full fart in
mot förlossningen. "J" försökte köra medan jag slet i hans tröja och
vrålade i framsätet. Och där emellan fick jag vända mig bak och försöka
intyga för 2 smått chockade barn att allt var i sin ordning :) "Allt är
bra barn, allt är som det ska (le, le, le!!!)" - "VRÅÅÅÅÅÅL!!!!!!!"
Vid
Fullerö måste hon ha sjunkit ner för plötsligt kändes det som om hon
var på väg ut! Panik! "J" försökte köra, jag skrek, "E" hade somnat mitt
i allt kaos och "I" höll för öronen och skrek: "Jag vill inte seeee!!!"
Ringa
ambulans, rådgöra i telefonen, jag fortsatt vrålandes "den kommer
nuuuuu!!!!". Nästan framme, vid Universitets aulan skulle ambulansen
möta upp oss. Med ambulanskillen på högtalare - av med kläder - mitt i
bostadsområdet, hahaha!!! Jaha, ambulansen kommer - på med kläder -
kliva över på bår. VRRRRÅÅÅÅÅÅL!!!!!!! In i ambulans. Blåljus på. "J"
körandes efter med barnen.
Framme vid förlossningen
har personalen kommit ut. Min stackars far står vid parkeringsautomaten
och ut ur ambulansen kommer jag VRÅÅÅÅLANDES!!!! "J" langar över barnen
till pappa som åker hem med dom.
Väl inne visar det sig
att bebisen INTE är på väg ut. Jag är öppen 8, men ganska snabbt
därefter 10. Sen händer inget på ett tag. Värkarna är inte lika starka,
kommer inte lika tätt, barnet vill inte sjunka ner ordentligt. Jag
tycker det går på tok för trögt och undrar ideligen hur vi ligger till,
varför händer inget?? Mitt tålamod är slut och förbannat vad ont det
gör också!! Vill bara att bebisen skulle komma ut nu så jag slipper
döööö!!!!
Sen ber barnmorskan mig att prova trycka på
vid nästa värk bara för att se vad som händer. Sagt och gjort - 2
krystningar senare är hon ute! Tror det tog dryga timmen från dess vi
kom in. Och det visar sig att mina gissningar varit rätt - det ÄR en
tjej :)))
Och härmed är vår familj komplett :) Jag
tänker ALDRIG NÅGONSIN ägna mig åt detta igen!! "I" kommer behöva gå i
terapi om jag någonsin ska få bli mormor, hahaha!!! Idag när de åkte in
för att hämta mig hade hon hängt i handtaget i bilen och sagt till pappa
"J"; "Titta, så här gjorde mamma AAAAAAAAAHHHHHH!!!! JAG DÖÖÖÖR!!!!".
Hahahaha!!! Stackars barn ;))
Nu är det iaf över - tack
och lov - här följer lite bilder. 3915 tung och 51 lång placerar henne i
mitten. Tygnst var storasyster "I".
 |
| Tittut! Nu är jag här :) |
 |
| Dags att mätas och vägas. |
 |
| En rätt pigg mamma faktiskt :) |
 |
| Sovandes i lånevagnen medan mamman tar en dusch. |
 |
| Storasyskonen har kommit för att hämta hem lilla "I". Storasyster anländer i pyjamas ;) |