Här råder lite sjukstuga på mig själv :/ Segt...
Här kommer i a f lite bilder från "E":s nya rum! Det blev jättebra tycker vi :)
Jag och "J" sover numera ute i hallen uppe (blivande Tv-rum) i väntan på att vårat sovrum ska bli målat. Men först ut är lilla "pyttehallen" utanför toan uppe. Sen blir det vårt rum och SEN kan också den stora hallen uppe (blivande Tv-rum) göras i ordning! Men det börjar bli fint här hemma :) Och nere har vi satt uppe nya gardiner och så ska vi testa en möbleringsgrej... Bilder kommer på det med.
Nu ska jag sova. Jag är ledsen och trött. Bråkade med "I" det sista jag gjorde innan hon somnade... :( Ibland är det bara så jäkla svårt... Svårt att vara liten, svårt att vara vuxen... Hon är inne i nån fas just nu där hon liksom är missnöjd med allt! Hur vi bor, vad vi gör, hennes rum, blablabla - listan kan göras lång. Och allt är så dåligt så hon tänker flytta! Jahapp!
Det känns som om att vad man än gör, vad för förslag man än kommer med så är det bara bajs alltihop!! Tills lut tappar man modet lite... :/ Samtidigt så känner jag så väl igen mig i henne, i hennes funderingar OCH i hennes missnöje. Jooodå, jag vet mycket väl med mig att jag också höll på så där när jag var liten! Så man tycker ju liksom att man borde kunna förstå henne och möta henne på ett bra sätt. Men det är lättare sagt än gjort ändå på nåt vis. Knepigt, knepigt...och man undrar bara hur tusan det ska bli när hon är tonåring om det är så här nu... Låååååång mamma-suuuuck....!
Ibland känns det som om man tar i så man spricker för att ens barn ska vara nöjda, glada och framför allt LYCKLIGA. Inombords alltså. Och alltför ofta får man en hel del skit tillbaks... Underbara stunder med, så klart! Men även en hel del SKIT. Och så kommer det dåliga samvetet som ett brev på posten! Man grubblar, tänker, funderar, försöker förändra, vänder ut och in på sig själv, sliter sitt hår! ALLT för att man vill sina barn det bästa. Så klart :) "Vad har jag gjort för fel? Jag är en USEL förälder! Jag borde gjort si eller så, sagt si eller så istället!! Hjälp, jag har förstört mitt barn för resten av livet!!". Jag vet inte om det är nån som känner igen sig, men så där håller JAG på i alla fall.
Och ändå så minns jag ju så väl att jag hade SAMMA slags strider, SAMMA slags diskussioner när jag var liten. Jag vet att jag också sa sånna där dumma saker, allt för att... inte vet jag... jävlas kanske? För att jag visste att det sårade. Jag ville såra. Fast ändå inte... Ja, det är bra knepigt det där. Hur som helst, nu står jag här och har en dotter som går igenom samma "klureri" på livet som jag en gång gjorde och jag har inte den blekaste hur jag ska hantera det!! Hallå!! FÖRÄLDRA-MANUALEN!!! VAR ÄÄÄÄR DU???!
Nåväl... jag får helt enkelt sova på saken. Godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar